Glädjetårar

Igår när jag var i stallet började jag gråta, inte av sorg utan sv lycka. Jag är så sjukt glad och tacksam för att jag har Frolle, inte för att han är min rosettplockare utan för att han är min bästa vän. Med eller utan rosetter i framrutan efter en tävling är han MIN och det är jag fruktansvärt lycklig över. Det band jag och Frolle har till varandra är unikt. Andra kanske inte ser det men jag känner det varje gång jag ser honom, min fina stjärna. Det går inte att sätta ord på det, men någon av er kanske förstår?
Jag har aldrig haft en sådan här stark relation till en annan häst förut, det här är magiskt. Det var det redan från dag 1.